Hoppsan – så hade det gått 2 månader igen!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men bara några dagar efter jag började jobba i augusti så blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom. Hade väl själv anat att allting inte stod riktigt rätt till men det tar nog ett tag att inse själv att man behöver hjälp. I januari i år började jag tappa stora fläckar hår, och fick diagnosen Alopecia och kanske skulle jag redan då förstått vad som var på gång men jag liksom många andra kvinnor har en förmåga att tro man är Tarzan;-) Hudläkaren trodde nämligen att sjukdomen triggats igång av stress, och i mars tog jag bort de sista tussarna hår och jag har sedan dess burit peruk vilket bara det är en stor omställning i livet och en sorg! Nu har jag även tappat allt annat hår så som ögonbryn och fransar så jag har alltså fått den svåraste formen som kallas Alopecia Universalis. Chansen att håret någonsin kommer tillbaka är tydligen väldigt liten, så det är till att vänja sig vid detta…….Att bära peruk är precis så jobbigt och obekvämt som man kan tro – det kliar, den ser onaturlig ut och framför allt är den fruktansvärt varm, så sommaren som jag i normala fall älskar har varit en plåga. Nu hoppas jag på en ljusning för jag har specialbeställt en annan typ av peruk från Freedom Hair i Nya Zeeland, och jag hoppas och tror att det kommer att innebära en stor och positiv förändring när den kommer. Läs mer här. Leveranstiden är 3-4 månader och den kostar så klart en rejäl slant men jag tror att inte att jag kommer att ångra mig.
Hur som helst, med den bakgrunden kan jag säga att jag fick lov att tänka om lite när det gällde planerna för vintern med katterna. Jag insåg med sunda förnuftet att det skulle bli för mycket med två kullar nästan samtidigt, och jag känner också att jag vill kunna ge kattungarna det engagemang, den tid, kärlek och omsorg de behöver och därför bestämde jag mig för att skjuta upp Moiras parning.
Anledningen att jag valde bort just henne är dels för att risken att hon inte skulle hinna löpa innan den tilltänkta hanen skulle kastreras ändå var relativt stor med tanke på att hon inte alls löpte under högsommaren, och nu kommer det att vara den allra mörkaste årstiden i stället. Sedan har ändå Nessa varit inbokad på sin blivande fästman Harald ända sedan han bara var några timmar gammal, och därför känns det mer rätt att dessa två får gå före. Både Nessa och Harald ska HCM testas den 10 november och om allt är bra då, så hoppas jag att hon ska komma i löp efter detta! I allra bästa fall kan det alltså titta fram några små lurvar redan i slutet av januari ;-) Men katterna gör ju sällan som vi människor vill, så det återstår att se hur allting kommer att utvecklas. Men det känns jättespännande och verkligen som en ljuspunkt i tillvaron att få se fram emot min och Nessas allra första kull!
Moira får vänta till nästa höst och jag har redan en dröm om vem hon kanske ska kunna få träffa då, men eftersom denna drömprins inte ens finns ännu så återkommer jag mer om detta då jag vet mer.
Det blev en hel novell idag men jag får väl säga att det är för att kompensera uteblivna inlägg under så läng tid.
Här är en bild av Nessa som jag tog i går. Nessa som numera kan titulera sig som Internationell Champion =)
